Eelia

Dear mr Inman.
Since you left time has been mesured in bitter chapters
Last fall my poor father died.
Our farm Black Cove is abandond.

Every house in these mountains is touched by tragedy
Each day they dread,
how has fallen, who has not
who will not return from this terrible war...

And no word from you...
Are you alive?
I pray to God you are.

This war is lost on the battlefield and is being lost twice over
by those who stay behind.

I'm still waiting, as I promised I would.
But I find myself alone and at the end of my wits.
To embaressed to keep taking from these who can least afford it.
My last thread of courage now is to put my faith in you.
And to beileve I will see you again.

So now I say to you, plain as I can:
If you are fighting, stop fighting.
If you are marching, stop marching.
Come back to me!
Come back to me, is my request.

Är inte det kärlek så säg?

Jag blir så varm och mysig inombords^^
Alla borde se filmen "Åter till Cold Mountain" -
för jag tycker att dess skildring av kärlek som aldrig dör
är så fin och beundransvärd. . .

 

 

 

 

 

Filmer jag kommer vilja se i år^^

 

Med Jokern och Batman (DEN BÄSTA!!)

 

 

Med Naruto (också sjuukt kul^^)

 

Klockan är lite för mycket för att jag egentligen bör vara kvar uppe... Jag ska ju för bövelen upp till skolan redan på fredag! Men just nu är det så mycket som surrar innanför skallbenet att jag måste få skriva av mig innan jag lägger mig i den mycket behagliga men dock smått obäddade säng som står bakom mig.

Vid många tillfällen i mitt liv har det kommit upp att jag är känslig. Och det är jag! Jag äger det hela och erkänner att jag är känslig och många gånger tar jag för hårt på kritik och saker folk säger om mig. Jag skulle tillexempel kunna börja ta kritik som något som jag måste få och analysera för att kunna gå vidare i mitt liv. Så att jag ska kunna utvecklas...

MEN, jag ÄR en känslomänniska.

När jag är arg - då gråter jag

När jag är ledsen över något som hänt - då gråter jag

När jag ser på film som berör eller är sorglig - då gråter jag

Och när jag blir genomlycklig och riktigt glad - ja då gråter jag av all hjärtans lust!

Det är mitt sätt att reagera på och ibland funderar jag på varför det är ett så hett ämne att diskutera? Varför spelar det roll för alla andra omk jag tar det hårt att något jag verkligen kämpat för inte blev lyckat. Som när jag förra våren satt i sex timmar innan ett prov och bara fick ett G, ett och ett halv poäng över IG... Vad spelar det för roll för personer som jag vet inte bryr sig om mig och som jag inte ens vill prata med?

Visst är det plågsamt att många gånger bli så upprörd att det river i bröstet, när det jag blir upprörd över faktiskt bara är något som har med skolan att göra.. men tänk om det egentligen handlar om något mer än så.

Jag har varit mest ledsen över:

Ett stort svek som än idag gör ont att prata om

När min farfar dog

När mitt ex gjorde slut med mig

Mitt konfliktarbete

Men det är ingen som ställer frågorna..

Men jag lovar att tuffa till mig
För min egen utvecklings skull
Men jag kommer alltid att gråta till de där filmerna ;)

Jag tor jag måste ändra en sak RADIKALT i mitt liv.

För varje kväll när jag ska somna så ligger jag där och tänker på ett gäng saker som jag gjort under dagen, vad jag skulle vilja göra med mitt liv, saker som folk har sagt, olika samtalsämnen som kommit upp under dagen och så fortsätter det så i oändlighet. Eller iallafall tills jag somnar!

Men det roligast min hjärna gör när den förbereder sig för den långa kampen om sömnen, vilken den utkämpar mot min kropp som bara VILL vila, är att den formar nya tankar om saker och ett gigantiskt antal nya ideer. I stort sett alla saker jag har gjort själv och är nöjd med i livet har börjat som små ideer precis innan jag ska sova. Som tillexempel de där talen jag har hållt under höstterminen i trean.. Visserligen började jag tänka kring dem när vi fick uppgifterna, men alla snilleblixtar dyker upp sent på kvällarna.

Är det nu någon som tvivlar på mig när jag säger att jag gör mina bästa arbeten på kvällar och nätter?

Men här kommer alltså kruxet - JAG KAN JU I STPRT SETT ALDRIG KOMMA IHÅG ALLA MINA IDEER!

Så, hur vore det om jag började skriva upp allt som bubblar fram när det väl bubblar fram alltså?
Tror vi att mitt liv skulle bli bättre?

Vi kör på det. Topp!

Jag har nyss suttit mig igenom elva timmars
Extended Edition av Sagan om Ringen.
Varför? För att fira minnet av författaren J.R.R Tolkien
och för att göra mig glad.

Ibland behöver jag helt enkelt
få lite perspektiv på livet
och då är det skönt med ett långt marathon.

Men när jag närmar mig slutet får jag alltid den där
känslan i magen. Som om det hux flux fattades en del av den.
Jag blir kall och tom inombords...
För då vet jag att det inte kommer något mer.
Filmen är inte längre än det den spelar. Det finns inget mer inspelat!

Samma känsla får jag när jag läser Harry Potter,
åtminstone de två sista kapitlen i sjunde boken.
För det finns ingenting mer bakom pärmen på boken
lika lite som det finns en fortsättning på Sagan om Ringen
i resten av dvd-fodralet.
Jag kommer aldrig få veta exakt hur det gick för dem när orden tagit slut.

Jag ville bara se dem komma tryggt i hamn..
Om jag bara kunde få en glimt .  .  .


Fast så är inte livet. Ibland måste vi släppa på våra säkerhetslinor.
Det går inte att gå genom livet med ett så starkt trygghetsbehov!
Så säger iallafall Christian..

Å kanske är det så

Frodo måste kasta ringen i Domedagsklyftans eldar
Voldemort måste ju dö NÅGON gång
Anakin MÅSTE bli Darth Vader

och hur sorgligt och jobbigt det än känns nu,
så kommer den dagen komma då jag
MÅSTE sluta skolan.

Det blir hej då till alla de jag lärt känna och lärt mig älska.
Ajöss "Universal Studios"
Tack o hej alla lärarna
Vi hörs gratiskurserna på Folkis
See ya till Helene
och ta hand om dig gymnasietid...