Eelia

Idag skulle jag spela trummor..
Och direkt när jag fick veta det fick jag en knut,
en stor, stor knut, som bara tog upp allt utrymme i mitt magområde.
Jag har nämligen USEL motorik. Jag kan verkligen inte spela trummor.
Samma sak gäller jonglering.. Det GÅR bara inte. Jag har försökt hela livet
utan att lyckas. Jag lovar!

Så satt vi där och väntade på vår tur att få spela.
Och min knut växte bara större och större.
När det sen faktiskt blev min tur,
gick jag upp och satte mig på plats,
tog trumpinnarna och kände hur allas ögon
borrade sig in i mig.

Där och då önskade jag att jag världens coolaste
som bara tog upp trumpinnarna och bara körde..
fast jag visste att jag inte gjort det förut
fastän alla satt där och tittade..

Men av någon anledning fick jag panik. Jag ville faktiskt bara
ta mitt pick och pack och springa därifrån.
Bort, bort från alla stirrande ögon och bort från den person som satt där och
i sitt stilla sinne inte kunde förmå sina ben eller armar
att röra sig..Henne ville jag bara slå. hårt faktiskt..

Jag vill kunna vara cool..

Sån vill jag vara, att jag tar svårigheter med en klackspark och ett leende.
Att varje dag är en ny chans att bli bättre på något.
Sån vill jag vara, att jag är någon som folk tänker tillbaka på och säger:
Hon var alltid så entusiastisk och man blev glad av hennes
positiva inställning och bekymmersfria sätt att se på saker.

 

Klockan är lite för mycket för att jag egentligen bör vara kvar uppe... Jag ska ju för bövelen upp till skolan redan på fredag! Men just nu är det så mycket som surrar innanför skallbenet att jag måste få skriva av mig innan jag lägger mig i den mycket behagliga men dock smått obäddade säng som står bakom mig.

Vid många tillfällen i mitt liv har det kommit upp att jag är känslig. Och det är jag! Jag äger det hela och erkänner att jag är känslig och många gånger tar jag för hårt på kritik och saker folk säger om mig. Jag skulle tillexempel kunna börja ta kritik som något som jag måste få och analysera för att kunna gå vidare i mitt liv. Så att jag ska kunna utvecklas...

MEN, jag ÄR en känslomänniska.

När jag är arg - då gråter jag

När jag är ledsen över något som hänt - då gråter jag

När jag ser på film som berör eller är sorglig - då gråter jag

Och när jag blir genomlycklig och riktigt glad - ja då gråter jag av all hjärtans lust!

Det är mitt sätt att reagera på och ibland funderar jag på varför det är ett så hett ämne att diskutera? Varför spelar det roll för alla andra omk jag tar det hårt att något jag verkligen kämpat för inte blev lyckat. Som när jag förra våren satt i sex timmar innan ett prov och bara fick ett G, ett och ett halv poäng över IG... Vad spelar det för roll för personer som jag vet inte bryr sig om mig och som jag inte ens vill prata med?

Visst är det plågsamt att många gånger bli så upprörd att det river i bröstet, när det jag blir upprörd över faktiskt bara är något som har med skolan att göra.. men tänk om det egentligen handlar om något mer än så.

Jag har varit mest ledsen över:

Ett stort svek som än idag gör ont att prata om

När min farfar dog

När mitt ex gjorde slut med mig

Mitt konfliktarbete

Men det är ingen som ställer frågorna..

Men jag lovar att tuffa till mig
För min egen utvecklings skull
Men jag kommer alltid att gråta till de där filmerna ;)

Det är underligt hur fort tiden har gått.
Nyss tyckte jag att det var synd att sommaren var slut
då jag satt på tåget på väg hem från Götet med Linnea.
Nu är det helt plötsligt bara tre veckor kvar tills
jag ska gå in lagligt på Tres, Morris och diverse andra krogar.

Men man kan väl inte alltid vara ung..

Härom dan tänkte jag på hur det var när jag var liten
Det finns så mycket jag minns
och så finns det saker som jag inte alls vill minnas.
Tänk att för bara 6 år sedan kände jag mig som
den ensammaste människan på jorden.

Då gick jag i sjätte klass
i en barack
längst bort från alla andra
precis vid lekplatsen på Villanskolan Ängeholm.
Om jag ska kalla något i mitt liv för fängelse
så måste det vara den platsen.

Aldrig fick jag chansen att vara mig själv
aldrig fick jag utlopp för det jag kände.

"Häxan med de röda skorna"
"Hon som har gjort det där och det där med Kajsa"
"Lesbo-tjejen"
"CP"
"Hora"
"Fattiglapp"
"Loser"

Jag tänker aldrig på de där sakerna som något verkligt längre.
Det där hände när jag var liten
i en annan tid
en annan VÄRLD!

Tänk,
jag har gjort mig fri...

Jag har upptäckt något som har gjort att det mröknar för mina ögon.
Detta något är Amandavardet.se och Kissie.se.
Om jag får uttrycka mig klart,
verkar Blondinbella mer vettig och helt klart
mycket normal i jämförelse med dessa båda.

Låt mig visa lite exempel på vad jag menar:

Jag vill inte på något sätt göra det här för att vara elak
och det är inte så att jag kommer skriva något
i stil med att hon är en blond bimbo på hennes blogg.
Faktum är att jag tycker för synd om henne.

Jag tycker dessutom synd om mig och alla andra tjejer
som växer upp och inte beter oss som om vårt jobb
i framtiden kommer vara medhjälpare i bikini i en
tv-show eller porrskådis.

Jag bara förstår inte hur det kan finnas människor som är så här.
Alltså, hur är det fysiskt möjligt?
Frågan går kanske tillochmed djupare än så.
VARFÖR finns det sådana människor??
VEM har kidnappat dem när de var små
och sedan utbildat dem till korkade människor
som inte kan se sig själva i spegeln utan att
börja fixa med sitt hår.

En sak vill jag faktiskt säga till AmandaVarDet..
Väx upp, se på dig själv med öppna ögon,
tänk själv för h******! och skaffa för allt i världen
ett lexikon så att du åtminstone har ett större
vokabulär än bara: "Mmm, hihi"

En arg Fridus Linus the One and Only