Eelia

Undrar vart man tar vägen som tonåring.
eller låt mig börja om. Jag tror att jag har kommit
ur min tonår. Jag har börjat bli vuxen,
även om jag lovar och svär att barnet lever
och skriker där inne i hjärtat på mig.

Under tonåren tror jag att man lämnar landet.
Mer än så jag tror att man lämnar jorden en stund
och hamnar i en annan värld.
Så tror jag iallafall.
Det gällde mig iallafall.

Jag var rätt puckad som tonåring.
Jag tog allt på alldeles för stort allvar
men samtidigt leket jag mig igenom
två år i högstadiet.
Allt skulle vara som i en drömvärld
och det är väl därför tonåringar är så konstiga.
De befinner sig i en annan värld.

Tack o lov för att jag har fått växa upp en smula.

Idag såg jag det
det jag kanske egentligen inte ville se..
det där
som har gett mig ont i magen i flera månader.
Och LOVA att inte skratta åt mig,
men det jag menar är det sista avsnittet av Cityakuten.

Med tårar i ögonen och så där lagom rufsigt hår
har jag den senaste timmen kramat både
min mamma och min pappa.
För nu är det faktiskt så att det är över.
Den delen av mitt liv kommer aldrig att komma tillbaka.



Jag kommer ihåg när jag var yngre och tyckte det var spännande med cityaktuen.
Kanske förstod jag inte allt,
och det är väl klart..vad var jag
8 eller 8 år gammal!

När jag sen blev lite äldre tyckte jag mest att det var tråkigt, men
under mina år på nyhem växte serien fast i mig.
Allt jag har lärt mig,
sjukhusord, sjukdomar, relationer och lärdomar för mitt eget liv
och stöd i mitt liv kan jag tacka serien för.
Det har funnits gånger när jag har velat gömma mig
och då har Cityakuten varit en fin klippa.
Nej, Cityakuten ersätter INTE Gud,
men jag kommer sakna det.

 

Så jag säger farväl till mitt liv med Cityakuten
även om jag kommer se ett och annat avsnitt i framtiden.
Farväl till mitt liv bakom serien
och farväl till de karaktärer som blivit några idoler.





Två FIIIIIIIIINA klipp :D

// Fridus Linus the One and Only

Anna hade en vän med bil - vi åkte långt bort

Om jag hade varit anna, och haft en vän med bil,
hade jag nog också åkt långt bort.
Jag är sån när det gäller mina vänner.
Ni ska veta att vänner är det ända som inte är relativt i livet.

Vi kan själva bestämma vilka vänner vi har,
ska ha och inte alls vill ha. Vi bestämmer själva
hur bra vänner man är och allt beror på vad vi gör.

Nu känner säkert några smarton där ute att
det är klart att man inte bestämmer själv vem man
blir vän med. Man måste ju se vem man klickar med!

Du väljer väl inte att vara vän med någon du inte klickar med?
Klickar man, så vill man vara vänner.
Klickar man inte, vill man inte vara vänner.
Att Klicka är inte magi. Två personer klickar därför att de är
öppna och sociala med varandra och på det
sättet upptäcker att de passar.



Mina vänner betyder mer för mig än jag själv.
och det här är en sorts ode till er som lägger
era hjärtan hos mig.
Jag lovar att vårda och sköta dem,
tills ni själva inte kan det om det ska behövas

Varför måste jag ha ett så känsligt hjärta?
Varför måste jag överreagera?
Varför måste jag vakna varje morgon
utan att veta vilket humör min hjärna valt idag?
Varför måste det gå ut över andra?
Varför är jag okontrollerbar?

Varför kan jag inte göra skillnad på verklighet
och "inte verklighet",
så att varje röst kommer från en man i trappan?
Varför blir jag ledsen när jag egentligen är ganska lycklig?
Varför kan jag inte skratta från djupet?

Okej, det här ser ut som en sån där lista
som man skriver i desperation för att
någon ska se att man mår skit.
Men jag mår ganska bra ..
under omständigheterna mår jag bra.

Det är faktiskt rätt fantastiskt att få skriva av sig
för även om jag satt med tårar i ögonen
för en stund sen
är allt det mörka borta.
Kids, DO try this at home! ^^

Ska vi ta något positivt bara för att vara på den säkra sidan?
Mina knän gör INTE ont idag -
vilket innebär att jag kan börja träna nästa vecka.
Lyckliga jag.

Fridus Linus the one and Only

" Det var 17 år
17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år
ville inte va den som blev kvar "

Det har gått ett par månader sen jag sluatade
se mig som en journalist i framtiden.
Visst, jag har säkert läggning för att bli en,
men det handlar ju om att vilja bli det också.
Eller?
Rätta mig om jag har fel!

Det går att undra varför..
saken är den att jag antagligen inte
har några vettiga argument
även om jag har några.

Men tiden går så fort nu
även om den också går långsamt.
Det är fortfarande lite för många dagar kvar
i gymnasiet när jag helst av allt skulle vilja sluta nu

Jaja. vi får se det positivt.
Jag ska sköta studentkommité-saker här i veckan
och så beställs biljetterna till Sydafrika i veckan.

Är det kanske det jag ska göra i framtiden?
Star For Life - For Life!!! ?

I vilket fall så blir det Student - Stockholm - Birka - ?
Så nu kör vi så det ryker

Fridus Linus The One And Only
(och jag vill fortfarande inte va den, som blev kvar..
men gärna 17 år)

Jag tror att jag har fastnat i välgörenhetsträsket.
Det bara blev så..nu när jag jobbat med välgörenhet
det senaste året. Hur som helst, hur det än må vara, så mår jag
bra av att göra något för någon annan.
Projeketet med Star For Life har blivit som mitt skötebarn
och allt som går fel gör ont i mig.

Kanske kan jag medge att jag inte är helt såld
på konceptet välgörenhet iallafall...
Jag stödjer INTE barncancerfonden,
jag har INTE något fadderbarn,
jag är INTE medlem i någon miljöorganisation
och häromdan sa jag nej till Green Peace.
Vad det beror på vet jag inte, men jag har väl alltid tänkt
att jag vill veta exakt vad mina pengar går till.

Nu har jag hittat det...